Testa Dig Själv! • Gratis Personlighets-Test Ny Nivå, Box 10119, 43422 Kungsbacka, info@nyniva.nu
 Start                   

 Personlighetstest  

 STRESS-test  

 Dianetik               

 Självanalys      

 Beställ material      

 Nyheter/Info      

 Mer om Dianetik  

 Om Scientologi    

 VIDEOKANAL

 Artiklar    

 Om författaren   

 Om Ny Nivå  

 Kontakta Ny Nivå  

GRATIS PERSONLIGHETSTEST


« Föregående artikel               Alla artiklar               Nästa artikel »



ARC-triangeln

- av L. Ron Hubbard -


Är du FÖRETAGARE?
Eller CHEF? »
  
Scientologin finns det en magisk triangel — fast vi kallar den inte en magisk triangel. Den kallas bara ARC.

Livet har tre beståndsdelar: affinitet, verklighet och kommunikation. De bildar en triangel — A-R-C (ARC kommer från de engelska orden Affinity, Reality och Communication). De är så beroende av varandra, att en störning av någon av dem rubbar flödet av de andra två.

Låt oss undersöka beståndsdelarna i denna triangel.

Det första hörnet är affinitet.
En ny syn på livet, av L. Ron Hubbard
Info/Beställ »
Man skulle lättvindigt kunna kalla det "kärlek", men det är knappast en fullgod beskrivning.

Affinitet är den harmoniska samexistensen mellan två saker eller två delar med samma energi.

Om man tar en stämgaffel i det fysiska universum och slår till den och den börjar svänga vid sin bestämda frekvens, börjar en annan stämgaffel med samma frekvens också att svänga, trots att man inte har rört den. Om man dämpar den första stämgaffeln, finner man att den andra ljuder. Eftersom de ligger på samma nivå, kan man säga att de har en harmonisk svängning.

Två män som talar med varandra hyser antingen affinitet för varandra eller också gör de det inte. Om de inte gör det, börjar de gräla. Om det råder affinitet dem emellan, måste två andra saker existera: de måste ha enats om en verklighet och de måste kunna kommunicera denna verklighet till varandra.

Därmed kommer vi till nästa hörn: verklighet. När man talar om verklighet — verkligheten i det fysiska universum — tar man upp något mycket intressant. Det finns egentligen inte något sådant som det fysiska universum — det finns en rörelse. Men vi förnimmer något; vi ser något med ögonen, vi hör något med öronen, vi luktar något med näsan, vi rör vid något med händerna och drar alltså slutsatsen att det finns någonting där. Men det enda sätt som vi kan veta det på är genom våra sinnen, och dessa sinnen är konstgjorda kanaler. Vi är inte i direkt kontakt med det fysiska universum. Vi är i kontakt med det via våra sinneskanaler.

Dessa sinneskanaler kan trubbas av. En man mister t ex synen. Vad honom beträffar existerar det ingen ljus-, form-, färg- och djupförnimmelse av det fysiska universum. Det äger likväl verklighet för honom, men det är inte samma verklighet som en annan persons verklighet. Utan syn är han med andra ord ur stånd att till fullo föreställa sig det fysiska universum. Man kan inte föreställa sig dessa saker utan sinnen. Man ser följaktligen det fysiska universum genom dessa sinnen.

Du och jag kan titta på ett bord och enas om att det är ett bord. Det är av trä, det är brunt. Vi är överens om detta. När jag säger "brunt" och du hör "brunt", är du naturligtvis införstådd med att brunt faktiskt kan betyda purpurrött för dig — men du har gått med på att det är brunt, eftersom människor i hela ditt liv har pekat på den där färgvibrationen och sagt "brunt". I mina ögon skulle det mycket väl kunna vara rött, men jag känner igen det som brunt. Vi är alltså överens, trots att vi kanske ser något annat. Vi är överens om att det är brunt, att det är av trä, att det är ett bord. Men plötsligt kliver någon in, går in i rummet och tar en titt på det och säger: "Aha, en elefant!"

Du säger: "Det där är ett bord. Elefanter är..."

"Nej, det är en elefant."

Alltså säger vi att han är tokig. Han är inte överens med oss. Försöker vi kommunicera med honom ytterligare? Nej. Han är inte överens med oss. Han har inte kommit överens om den verkligheten. Har vi någon affinitet för honom? Nej. Vi säger: "Han är ju knäpp." Vi tycker inte om honom. Vi vill inte vara i närheten av honom.

Låt oss säga att du och jag grälar och du säger: "Det där bordet är av trä" och jag säger: "Nej, det är det inte. Det är av metall och målat så att det ser ut som trä." Vi börjar gräla om detta; vi försöker nå en överenskommelse, men vi lyckas inte. En annan person stiger fram, tar en titt på bordet och säger: "Faktum är att benen är målade så att de skall se ut som trä, men bordsskivan är av trä och den är brun och det är ett bord." Du och jag blir då överens.

Vi känner affinitet. Plötsligt känner vi oss vänligt stämda mot varandra och mot honom. Han löste problemet. Vi har nått en överenskommelse och vi börjar kommunicera.

Det viktigaste hörnet i ARC-triangeln är kommunikation. Hur börjar människor kommunicera med varandra?

För att det skall kunna finnas kommunikation, måste det finnas överenskommelse och affinitet. För att det skall kunna finnas affinitet, måste det finnas överenskommelse om verklighet och kommunikation. För att det skall kunna finnas verklighet och överenskommelse, måste det finnas affinitet och kommunikation — ett, två, tre. Om man tar bort affiniteten, försvinner kommunikationen och verkligheten. Om man tar bort verkligheten, försvinner kommunikationen och affiniteten. Om man tar bort kommunikationen, försvinner allihop.

Det finns flera olika sätt att blockera en kommunikationslinje. Ett sätt är att avbryta den, ett annat är att göra den så smärtsam att den mottagande personen avbryter den och ytterligare ett sätt är att belasta den så hårt att den stockar sig. Detta är tre mycket viktiga saker att känna till om en kommunikationslinje. Vidare måste kommunikationen vara god kommunikation: de nödvändiga data skickade i den nödvändiga riktningen samt mottagna.

Det enda som kommunikation handlar om, i förbigående sagt, är verklighet och affinitet rörande det fysiska universum. Diskussioner handlar om huruvida det finns affinitet eller inte eller huruvida det råder överenskommelse eller inte, och uppstår när det råder särskilt stor oenighet om överenskommelsen rörande det fysiska universum.

Affinitet kan byggas upp på flera olika sätt. Man kan tala med människor och bygga upp en affinitet med dem. Men kom ihåg att detta är kommunikation, inte bara prat. Det finns många, många sätt att kommunicera på. Två personer kan sitta och titta på varandra och vara i kommunikation. Ett sätt att börja kommunicera på är genom beröring. Man kan smeka en katt och plötsligt börjar den spinna — man är i kommunikation med katten. Man kan räcka fram handen och skaka hand med någon, varpå man är i kommunikation med honom, eftersom beröring har ägt rum. Grabbarna av den gamla skolan, med idén att man måste kämpa med näbbar och klor och att "alla hatar alla i grund och botten och alla är på defensiven och det är därför som vi måste tvinga alla till att bli sociala djur", sade att anledningen till att människor skakar hand är för att visa att de inte har något vapen i handen. Nej, det är frågan om en kommunikation. I Frankrike, Italien, Spanien osv omfamnar de varandra — det ger stor kontakt, och denna kontakt är kommunikation.

Om en person är väldigt mycket ur kommunikation och man sträcker ut handen och klappar honom på axeln och han viker undan en aning (han tycker att allting är smärtsamt), finner man — även om han inte går längre än så — att han även muntligen är ur kommunikation. Man försöker säga något till honom: "Jag tycker faktiskt att projekt 342A är ett bra projekt. Jag tycker vi borde sätta igång med det." Han sitter där och tittar på en och nickar och går sedan ner och fullbordar projekt 36.

Man säger: "Projekt 36 har just förkastats. Vi skulle inte göra det alls", men han märker knappt att man talar till honom. Han undviker allt man säger. Eller också talar han så energiskt och så länge, att man inte får en chans att tala om för honom att man vill göra projekt 342A. Detta är också att undvika en. Han är med andra ord ur kommunikation med en. Hans affinitet är följaktligen låg och han håller inte med en heller. Men om man kan få honom att hålla med, ökar kommunikationen och affiniteten.

Detta är kanske de viktigaste data som jag någonsin har stött på när det gäller mänskliga relationer.

Man kan ta vilken grupp män som helst som arbetar på ett projekt och efter en enda blick på förmannen och mannarna konstatera om de är i kommunikation med varandra eller inte. Om de inte är det, arbetar de inte som ett samordnat team. De är inte i kommunikation. Kanske på grund av att de inte är överens i fråga om vad de gör.

Det enda man behöver göra är att kalla samman gruppen och fråga: "Vad är det ni håller på med?" Man frågar inte förmannen, man frågar hela gruppen och förmannen: "Vad är det ni håller på med?" En av dem säger: "Jag tjänar 300:- i veckan. Det är vad jag gör." En annan säger: "Tja, jag är glad att komma hemifrån varje dag. Gumman är ganska odräglig." En annan säger: "Ibland får jag faktiskt köra lastbilen där borta och det gillar jag. Jag står ut med det andra. Jag kör lastbilen och jag måste ju jobba i vilket fall som helst." En annan kanske säger — om han är uppriktig: "Jag stannar på det här jobbet för att jag avskyr den där skitstöveln till förman. Om jag kan ägna mitt liv åt att göra honom olycklig, gosse vad glad jag blir då. Jag gör faktiskt livet surt för honom."

Hela tiden trodde man att de där männen ansåg att de var i färd med att jämna marken för en väg. Inte en enda av dem ansåg det. Man trodde att de höll på att bygga en väg. Inte en enda höll på att bygga en väg; ingen av dem höll ens på med att jämna marken för en väg.

Männen i det här arbetslaget kanske är olyckliga och ineffektiva, men man kallar samman dem och säger: "En dag kommer en massa bilar att färdas på den här vägen. Kanske kommer en del av dem att krascha, men många bilar kommer att färdas på den. Ni håller på att bygga en väg. Det är ett ganska hårt jobb, men någon måste göra det. Många kommer att tacka er för att ni har byggt den här vägen. Jag vet att ni struntar i det, men det är faktiskt det vi sysslar med här. Nu skulle jag vilja ha några förslag från er om hur vi kan bygga den här vägen lite bättre." Och plötsligt bygger hela arbetslaget en väg. Affiniteten, verkligheten och kommunikationen skjuter i höjden.

Anledningen till att detta fungerar är att varje hörn av ARC-triangeln är beroende av de andra två och att varje par hörn är beroende av det tredje. Man kan inte minska på ett utan att minska på de andra två, och man kan inte rehabilitera ett utan att rehabilitera de andra två. Den positiva sidan av det är att man kan rehabilitera vilket hörn av triangeln som helst genom att rehabilitera vilket annat hörn av den som helst.



L. Ron Hubbard
Grundare av Dianetik och Scientologi


« Föregående artikel               Alla artiklar               Nästa artikel »


GRATIS PERSONLIGHETSTEST












 
Studiebesök, skolföredrag, grupparbeten om Scientologi

Om du har frågor kring personlig utveckling eller andligt helande, KONTAKTA OSS gärna!

Utforska ditt undermedvetna! Använd DIANETIK av L. Ron Hubbard.